Bildningskommuner!
Den omstridda, ja förkastliga vårdreformen kan i bästa fall vara en god nyhet för en annan kommunal sektor.
Då hälsovården och i värsta fall också hela socialvården fråntas kommunerna och överförs till de nya ”landskapen” mer eller mindre halveras kommunernas egna uppgifter, mätt i budget och personal. Vad blir egentligen kvar, har många redan hunnit fråga.
Jo, den nu näst största kommunala sektorn, bildningen, blir den största och klart viktigaste – återigen mätt i budget och personal. Den omfattar dagvården, grundutbildningen, andra stadiets utbildning och den fria vuxenutbildningen, alltså arbetar- eller medborgarinstitut.
Förhoppningsvis våras det därmed för bildningen. Utan överdrift kan man säga att kommunerna förvandlas till bildningshärdar – vi får bildningskommuner!
De kommunala förtroendevalda kommer att få mera tid att ägna åt utbildningssektorn då vården sköts av andra. Utpräglat vårdinriktade politiker kanske söker sig till landskapsorganen – om de ryms med då rikspolitikerna lätt far iväg med mandaten – medan de utbildningsintresserade förhoppningsvis prioriterar det kommunala planet. Och naturligtvis de kulturintresserade, de planeringsintresserade och så vidare – kommunerna kommer trots allt att ha också många andra viktiga uppgifter kvar.
Själv har jag haft förmånen att under den mandatperiod som snart avslutas representera Helsingfors stadsstyrelse i utbildningsnämndens svenska sektion – och under ett par år dessutom i finska arbetarinstitutets direktion. Uppdragen har gett en intressant fördjupad inblick i allt från dagvård över grund- och gymnasieutbildning (i Helsingfors har vi inte svensk yrkesutbildning i stadens egen regi, utan den sköts av den privata eller snarare tredje sektorn) till fri vuxenutbildning.
I samband med den förvaltningsreform som Helsingfors genomför från början av nästa mandatperiod har vi gått in för att sammanföra hela den svenska dagvårds- och utbildningsadministrationen till en egen enhet inom den nya bildningssektorn.
Från tidigare har den svenska dagvården i motsats till den finska redan sorterat under utbildningsverket och dess svenska linje, men nu överförs också det svenska arbetarinstitutet (som hittills varit ett eget verk, ett av stadens allra minsta) till denna enhet. Det blir alltså en svensk enhet ”från dagis till arbis”. Modellen liknar lite Esbos ”Svenska rum”, men går inte riktigt lika långt.
Men varje kommun väljer naturligtvis sin egen förvaltningsmodell. Huvudsaken är att den nya ledande kommunala sektorn prioriteras så högt som den är värd.
