Ohållbart läge för vägarna

På Södra Österbottens Närings-,  trafik- och miljöcentral sitter Anders Östergård och gnuggar geniknölarna. Han är direktör för trafik och infrastruktur och han befinner sig i ett knivigt läge. 

De senaste 15 åren har pengarna minskat successivt. Men enligt Östergård kom förslaget om kommunernas medverkan i statliga vägprojekt från kommunerna själva i mitten av 1990-talet.

– Då gällde det främst cykel- och gångleder och varje kommun hade åtminstone ett projekt som var angeläget för dem. Då kom det från kommunalt håll förslag att om kommunen deltar med 20 procent, kan projektet då genomföras? Ur vägmyndighetens synvinkel var det här ju välkommet. Med kommunal delfinansiering kunde ju flera projekt genomföras, säger Östergård.

Nedskärningarna i väganslag fortsatte under tidigt 2000-tal. Allt mer av kakan gick till dagligt underhåll och reparationer av befintlig infrastruktur och nya vägprojekt blev allt färre.

Vissa kommuner var då villiga att öka sin andel. Och 30 procent blev sedan 50 procent och till och med upp till 70 procent.

Måste betala hundra procent

Det var läget i början av 2000-talet. Några år senare är situationen ännu svårare. Den del av väganslag som kan användas för till exempel nybyggen är nära noll euro. Den NTM-central som Östergård basar för har i år 43 miljoner euro till sitt förfogande för underhåll och förbättring av 8 000 kilometer väg.

Räknar man bort kostnaderna för dagligt underhåll och tilltänkta reparationer av broar och beläggningar återstår 182 000 euro att använda till annat. Men eftersom vintern tärt hårt på vägarna kommer inte pengarna för reparationer att räcka till, så antagligen tvingas man använda även de pengarna till ny beläggning.

– I dagens läge är det i praktiken så att vill någon kommun prompt ha ett nybyggnadsprojekt genomfört nu så talar vi om en kommunal finansiering på hundra procent.

Östergård tillägger att det inte beror på NTM-centralerna att anslagen har minskat.

– Felet ligger i att Finansministeriet i åratal med sina krympande budgetramar för Trafikministeriet i praktiken har förpassat oss i den här situationen.

Kommuner i ojämlik situation

På Kommunförbundet är trafikingenjör Silja Siltala inte bara oroad, hon känner även en olustig känsla över den utveckling som sker inom infrastrukturpolitiken.

– Visst känns det dåligt. Vi har enligt lag en tydlig arbetsfördelning för våra vägar: staten sköter landsvägarna, kommunen gatorna och enskilda krafter ansvar för privata vägar. Men staten har misslyckats med att upprätthålla sitt eget vägnät.

En del kommuner som svarade på Kommunförbundets enkät upplever finansieringskraven som utpressning: projekt blir inte av om kommunen inte betalar något. Mindre projekt som vägkorsningar eller cykelvägar förverkligas inte utan att kommunerna går in med delfinansiering.

– Det här sätter kommunerna i en ojämlik situation där de som har ekonomiska resurser kan genomföra vägprojekt snabbare. Kommuner med sämre ekonomi får vänta längre.

Siltala menar att läget är ohållbart. Riksdagen har gjort upp en arbetsfördelning som inte beaktas i praktiken. Hon hoppas att man kan omvärdera arbetsfördelningen av transport, kollektivtrafik och underhåll. Men det kräver ett omfattande arbete och att tillsätta ett parlamentariskt trafikutskott skulle då kunna vara en bra idé.

TEXT: PATRICK STENBACKA